Urheilija ei tervettä päivää näe

Så brukar det väl sägas...

Förra onsdagen var jag och spelade fotboll i Nivala. Jag spelade målvakt, jag gillar det egentligen inte hemskt mycket, men det är roligt att vara med laget. Dom har ingen målvakt så jag har varit och spelat några matcher med dom. Nå hur som helst så skadade jag mig riktigt i slutet av matchen. Sidoledbandet i mitt vänstra knä sträckte sig ordentligt. Efter matchen så for jag direkt till Kokkola centralsjukhus. Dit anlände jag ungefär 22.40. Dom tog röntgenbild på mitt knä och så undersökte läkaren det. Det hade då gått ungefär tre timmar efter olyckan och vid det laget så hade jag redan tagit en värktablett så smärtan var inte så intensiv mera. Innan läkaren undersökte så hann mamma också till Kokkola (det ligger ju inte direkt nära...). Nå, läkaren undersökte vad han kunde utan att jag skrek som ett stucket svin. Vilket inte var mycket. Men han sa iaf, att han tror inte att det är så illa, för att det fanns ingen vätska inne i knät och knäet var inte alls svällt. Hur som helst så kunde jag inte gå på benet för att det gjorde så ont. Jag fick kryckor och ett ordentligt knästöd och han passade hem mig. Med sjukledigt resten av månaden.

Så det lär inte bli någon innebandy för min del på länge... Hur länge? God knows... Jag erkänner att jag var inte direkt bra på att smälta denhär saken. Jag tyckte att jag bra kunde ha klarat mig utan denhär skadan, jag tycker att denna sommar har varit tillräckligt svår utan dethär. Det som har hållit mitt humör uppe hela sommaren har varit innebandy, att på hösten slipper jag och spela... Menmen, hösten är nu strax här, men något spelande blir det inte...